Ibland kommer jag på mig själv med att inte vara för
glad och snäll mot min man för att inte han ska tro att
jag gått vidare och mår toppen.
Men vem straffar jag med det?
Jag behöver ju all glädje jag kan känna.
Tyckte själv att jag förstått att jag inte kan ändra honom
men detta är ju precis samma tänk, fast i lite dold form.
Det är lite samma sak med att inte komma med råd och tips
som inte är ombedda, när jag slutade med det så började jag istället
berätta om "andra" som det hade gått såå bra för, så att han skulle kunna snappa upp "rätt" saker.
Och rätt saker för vem? Vad ger mig rätten att tro att jag vet vilket sätt som
är bäst för honom?
Så länge jag håller på med sånt här så är inte mitt fokus
flyttat från honom till mig.
Och det är så tydligt och bra för mig när jag ser det.
Det finns en manipulativ sida även i mig, om än i välmening
3 kommentarer:
Haha, det är inte så dumt att genomskåda sina egna tillvägagångssätt emellanåt, även om de smakar surt:)
Ja det svider emellanåt när fasaden rasar .)
Oj, känner igen! Fastnar lätt i surheten för att markera. Och det blir svårt att ta sig ur, och självförstärkande!
Skicka en kommentar