Idag vid lunchtid smsa jag min man, detta var då på hans middag.
Svaret på smset kom inte förrän hans lunch var slut, (han har alltid sin telefon tillgänglig och är alltid snabb att svara ,förutom när han var och utagera,detta har han själv berättat) vilket säkert kan ha
många logiska förklaringar, men det gjorde mig orolig och nervös.
Han har andvänt sina luncher till utagerande under hela sin aktiva tid,
och jag fick en obehaglig känsla i hela kroppen.
Jag hör ju själv hur osunt detta låter, men det är ganska svårt när utagerande skett på
arbetstid tycker jag.
Det hade varit lite tydligare om han stuckit iväg mycket på kvällstid.
Jag har verkligen ingen lust att kolla honom, och kan inte för den delen heller,
Men rädslan skriker mig i ansiktet ibland och jag har svårt att freda mig.
Jag har ju förstått att jag inte kan ändra honom, och jag tycker att jag har förstått att det kvittar vad jag gör, säger eller kollar.
Och jag vill ju inte ha en relation där han måste vara tillgänglig alltid, för annars blir jag rädd.
Men likväl dyker den förbannade rädslan upp och kramar alla min inälvor tills jag mår dåligt.
Jag undrar ibland om detta är för att vi haft det lugnt och kärleksfullt ett tag, att jag kanske t.o.m letar.
Eller är det för att min hjärna har lagrat att ungefär så här lång tid tog det dom andra gångerna, innan det började om.
Jag vet inte, men det känns så svårt.
Jäkla skiträdsla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar