kamp

Vad jag längtar tills min tillvaro och tillfrisknande inte känns som en kamp längre.
För jag är helt övertygad om att jag kommer dit, OM jag fokuserar på det jag ska,
nämligen mig. Känns konstigt att fokus ska ligga på mig,
det sitter liksom i min ryggmärg på nåt vis, att alltid utgå från andra,
och deras känslor.

Jag har alltid känt mig ganska självgående och haft mycket åsikter, jag har bra
självförtroende och ganska hyfsad intelligens.
Men bakom allt detta finns nu en hittad flicka, som är otroligt rädd för att bli övergiven,
och med en självkänsla som har mycket att önska.
Jag är en riktig trygghetsnarkoman.
Min uppgift nu måste ju vara att vända mönstret rätt, att hitta tryggheten
hos mig själv, så jag slipper vara beroende av andras mående och sluta adoptera andras känslor.
Sen kan jag ju knarka trygghet hur mycket jag vill, då finns den ju alltid med mig.

Tanken känns så befriande och skön, Dit ska jag.

Ska om 2 veckor börja en utbildning som jag ser hemskt
mycket fram emot, bara för mig och något som  jag verkligen vill.
Det känns också bra, för jag vet att det kommer att ge mig mycket.

Jag är ju faktiskt ganska mycket mer än en medberoende.