Dumpa avfall

Startade denna bloggen för att få lämna lite ilska, bitterhet och massvis med sorg i cyberrymden.Men förhoppningsvis också få syn på allt positivt jag ibland glömmer.Behöver skriva av mig för att komma vidare känns det som.

Min historia började för ett år sen ungefär, då det visade sig att mannen jag varit gift med i tio år och har barn med var sexmissbrukare. Det var inte en jättechock eftersom jag alltid haft en magkänsla av något jag inte kunnat sätta fingret på. Jag hittade mängder med kontakter på datorn , chattsex med webcam hade blivit hans stora och enda intresse för att sen ta det längre och träffas live för sex nästan dagligen.Sen dess har livet varit kaos. Jag konfronterade honom och krävde en behandling på dysberoendekliniken. min man åkte dit två veckor senare och jag var full av förväntningar. Jag åkte också dit för att få lite koll på mitt mående och mitt mycket utbredda medberoende, Jag är så tacksam att jag gjorde detta, det fick mig att förstå att min man led av ett missbruk och att jag led av mitt kontrollbehov.Nu menar inte jag att jag inte var ledsen och arg längre, för det var jag och det är jag fortfarande ibland.Mitt kontroll behov hade växt sig så starkt att jag ibland trodde att jag blivit galen.Jag har tidigare aldrig varit en svartsjuk partner och väldigt självständig.Jag var nu totalt beroende av min missbrukare och hans handlande.Jag ägnade all min vakna tid till att kolla datorer, telefoner, var han befann sig,sanningshalten i det han sa,främmande hårstrån,m.m detta tog enorm energi och jag var till sist helt utarbetad i mitt självpåtagna arbete och dessutom ganska säker på att jag höll på att bli tokig. Min man fortsatte under sin behandling med chattsex och mörkade detta(vilket kom fram för tre mån. sen) detta innebar  ett enormt svek,jag var ju helt säker på att han höll på att tillfriskna, Han hade t.o.m med sig en "hemlig" dator till sthlm under sin beh. Min räddning i detta har varit en enastående coach (som varit med om samma sak, men som jobbat sig väldigt frisk) och att jag fått kontakt med en grupp kvinnor som jag träffar 1gr i mån,som sitter i liknande situation. Jag har också haft mycket hjälp av dom på dysberoendekliniken. Jag känner nu att jag kommit en bit på väg, men har fortfarande mycket osagt i mig,därför kändes det väldigt rätt att skriva av mig här.Just idag är min man uppe på sin sista beh, vecka och detta väcker ju lite oro.Hur ska detta funka i vardagen? kommer jag nånsin att få tillbaka min tillit till denna man, eller någon man överhuvudtaget?  Jag vill ju gärna tro det, men jag tror även att "bollen" ligger hos mig. Jag måste komma ur min kontroll och börja lyssna på vad jag vill och och vad jag mår bra av.Mitt fokus måste flytta från honom till mig. Jag märkte nu i veckan när han smsa att oro smög sig på som satte sig som en klump i magen.Välbekant otäck känsla som jag vill bli av med.