Igår kväll hämtade jag min man vid busstationen efter en vecka i sthlm på dysberoendekliniken.
Kände lite nervositet, och en förväntan
Denna förväntan hänger förmodligen ihop med att han varje gång han varit där
är väldigt lik mannen jag en gång blev väldigt förälskad i, d.v.s närvarande,ödmjuk och väldigt långt ifrån sjukdommens diffade tillstånd.
Jag njuter verkligen av honom då, samtidigt som jag blir så rädd att allting ska tas ifrån mig.
På något skumt sätt har jag kommit på att jag aldrig kan njuta av att allting känns bra,för då blir jag så mycket mer sårbar än när jag är förbannad och bara vill bort.
Har inte haft mina vigselringar på mig på ganska länge, mycket för att jag kännt att jag inte har haft ett äktenskap värd namnet. Inget som egentligen betyder något (alltså ringarna) men det blev ändå viktigt för mig.
Idag kände jag för första gången att jag ville ta på dom, för nu först är jag gift med en tillfrisknande sexmissbrukare.
Jag måste också kravla mig upp från offer hålan,där jag befunnit mig ganska länge.
Jag har ingen anning om idag var detta kommer att leda, och om det kommer att hålla, det kan bara tiden utvisa,men under tiden har jag mycket att jobba med när det kommer till mina tillkorta kommande.
Ja,jag känner hopp idag, (jag ryser t.o.m när jag skriver det) och det ska jag unna mig att glädjas åt för det är jag banne mig värd. (där rös jag igen)
2 kommentarer:
Oj vad jag känner igen mig i mycket av det du skriver! Vad underbart att läsa att du tillåter dig själv att njuta i nuet! Stor kram från en medsyster!
Lycka till med allt! Mycket värme Tinto (Tintomaran.blogspot.com)
Det är så himla skönt och stärkande att veta att vi är flera. Ja vi har ofta mycket runt oss som tyvärr fått stå tillbaka för missbruket.
kram livia
Skicka en kommentar