hur hände

detta?
Att årets sommarsemester plötsligt bara har en dag kvar.
Jag känner mig inte alls mätt på ledighet och sol och bad.
Nu kan ju detta bero på lite avundsjuka på att det BARA
är jag som börjar jobba på Måndag.

Eller så beror det på att vi faktiskt känns som en familj i tillfrisknande
jag vågar knappt säga dessa ord, än mindre tänka dom.
Det är inte så längre att jag inte vågar njuta av att
saker i nuet känns bra, men att våga tänka på att
 tillfrisknandet faktiskt kan ha fått fäste, känns riktigt läskigt.

Jag är så in utav helvete rädd att bli ledsen, rädd, arg och förtvivlad igen.
men jag försöker verkligen att ta varje dag, ja varje timme för vad den är.
Och många timmar har känts bra.
Det finns mer vilja än jag nånsin känt.
Vapnet är nerlagt, och vi siktar mot samma mål.
Ingen vet utgången av detta, men det var längesen vi var på väg åt samma håll.

Det har smugit sig på ett hopp som var månader sen jag kände.
Men allting är färskvara och lång tid framöver kommer vårt
äktenskap att behöva behandling som den sköraste bebis.
För vi kan aldrig återgå till något vi haft, (och det vill ingen heller tror jag)
utan detta är något som måste födas på nytt, upptäckas på nytt
med varsam behandling och stor respekt för varandra.
Vår relation lever på sista andetaget och det är vi väl medvetna om båda två, tror jag.

Jag hoppas vi har kapacitet att få fram det fina som finns där, och rädda detta sjunkande skepp.