Jag fick plötsligt för mig att jag inte kunde skriva här
om onda känslor, om skitdåligt mående, ångest och all
annan skit jag drar runt på.
Jag tänkte att det är ju inte så kul att läsa om??
Men vem skriver jag för, mig själv, naturligtvis.
och just nu ser mitt liv ut så här, roligt får man ha på en annan blogg: )
Och jag mår bättre om jag får ur mig här.
Så det var en enormt dum tanke.
Jag sitter fast i mig själv känns det som, jag vet vad jag bör,
men har helt tappat hur. (eller nä, jag vet inte vad jag bör heller)
Vi åker som en berg och dalbana härhemma.
Igår skulle du hämta nyckel till ditt rum,
men din ångest gjorde att du drog ut på det,
plötsligt var det för sent.
och min ångest gjorde att jag inte sa något.
När du frågar vad som ska bli bättre i tillfrisknandet
utav att du sitter i ett rum, så har jag plötsligt inget svar.
Blir det bättre?
Jag kände så starkt att jag kommit en bra bit på väg
för två månader sen, men när sista sveket kom rasade allt.
Det har fått mig att inse att mitt "komma långt" berodde på
att jag trodde du höll på att bli frisk,
så mycket var det med det självständiga tillfrisknandet.
Nu vet jag varken ut eller in,
var börjar jag nu någonstans?
Blir det lättare när du inte är här eller blir det svårare?
Varför gör precis allting så j...la ont?
Ja,jag har fastnat i sjukt beteende,men jag vill loss NU.
Jag vill hitta distansen på mitt och ditt.
Jag vill rymma från sorg, ilska,vanmakt, rädsla
Jag vill inte utveckla detta till bitterhet.
Jag vill hitta min verklighet och ta tillbaka mitt liv.
Ut med sjukt, in med friskt.
Men jag har åtminstone insett att oavsett vad jag undrar
över,så måste jag prova något annat än jag gjort tidigare
för att se vad för resultat det ger.
Vilket innebär nyckelhämtning i dagarna,
fast det gör ont i hela kroppen.
Jag glömmer ibland att det är du som valt detta med ditt beteende,
och att det inte är jag som är taskig och kastar ut utan anledning.
6 kommentarer:
Du har kommit jättelångt, men ett återfall gör att du mår dåligt; det hade vem som helst gjort.
Det är liksom helt naturligt:)
Det tar inte bort att du har kommit långt.
Är du med?
Livia - du är så j-a duktig och du jobbar så bra med ditt tillfrisknande - låt din man jobba med sitt. Du är stark och modig, och förstås, ledsen att det är som det är. Men du går vidare! Kram Margareta
Jag känner igen mig i dig - jag har kommit långt men ännu ser jag inte alla gropar som dyker upp så jag ramlar ner i en del eller snubblar bara på någon.
Det gör ont, jag blir så trött och jag känner mig löjlig men jag är ändå på väg och jag ligger inte kvar i gropen när jag ramlar i den för jag vet hur jag ska ta mig upp igen - av erfaranehet.
Och det gör ont när någon sviker - även om det är pga missbruk. Jag kan inte få känslorna att reagera annorlunda för att jag vet att sveket beror på missbruk.
Tack för att du skriver om det som är mindre bra också då blir det ett helt liv som blir andra till uppbyggelse - också.
Sanna
Detta låter som en klycha men sannare än så här kan jag inte bli: Jag blir så hjälpt utav vad ni skriver,tack!
åsa:jag blir matad med att inte jag gör vad jag ska i mitt,att jag fortfarande rotar i gammalt(1,5mån)så det har väl nånstans fastnat.Skönt att läsa att det är normalt : )
Margareta:Tack för dina fina ord,om du visste vad gott dom gör.Jag tror att det blir lite lättare att fokusera på bara mitt när han inte bor här.
Sanna: Ja, sveken gör lika ont oavsett missbruk.Jag känner så att allt låser sig för mig när jag inte förstår, och det gjorde jag nog inte sist, har liksom svårt att sätta det på sjukdomskontot.
Tack för att du skriver lite om ditt, det hjälper att inte känna sig ensam och "konstig"
Är det din man som matar dig med det?
Det vore ju skönt för honom om du bara kunde lämna det som om ingenting har hänt (igen...)
Ja det är mannen som matar mig med det, men jag hör samtidigt det desperata, men av nån anledning så fastnar lite ändå. Men jag vet att det är fel, men han är rackans bra på manipulation: )
Skicka en kommentar