Mina känslor

känns frusna på något konstigt vis,
ganska behagligt att vila i, måste jag säga.

Känner ingen oro, ingen ilska, inget ledset.

Jag är enormt fokuserad på mig själv och mina barn,
och jobbar mycket på "mitt tänk"

Du är helt omvänd, du gör stegarbete
du går på möte,
du vill ha pardelning,
du vill nu även fokusera på förhållandet,gå på RCA

Hade detta varit för ett halvår sen hade jag gått igång på det.
Blivit lycklig och glad (hel?)
Men just nu känner jag: Jaha vi ser vart det bär.
Om det håller i sig.
Och vad som händer när vi bor isär.

Jag vet också om att jag inte är färdig med det sista som hände,
Jag vet inte om jag blir det heller, men det får tiden utvisa.
Jag har frågor som behöver svar, jag har saker jag behöver förstå,men..

Just nu börjar jag faktiskt må ganska bra i mej själv.
Börjar tycka att jag är en ganska fantastisk människa, trevlig att vara med.
och som förtjänar att bli behandlad med respekt (inte minst av mig själv)
Lite smått vet jag också vad jag vill att mitt liv ska innehåll,
och vad mitt liv absolut inte ska innehålla, av dom saker jag kan påverka.

Och allt detta oberoende hur du mår, det känns jä..igt skönt.

Nu ska vi fira midsommar tillsammans hos släkt uppåt i landet,
och det känns bra.
Det känns enormt befriande att ha blivit kvitt min enorma ilska,
och hur saker och ting än ter sig i framtiden,
 kommer jag alltid att tycka om dig och önska dig ett friskt glatt liv
fyllt med äkta känslor.
Det är dit jag själv strävar.