en helvetes massa ångest i att tillfriskna tillsammans.
Kommer det att hålla?
Kommer jag att orka?¨
Vill jag orka?
Går det att laga?
Varför är det så många som tycker att den sträckan är spikrak,
eller är det bara mitt trassliga huvud som ser det?
Är det bara i detta huset som vi fortfarande begår övertramp mot varandra?
Blir tokarga, ledsna, och emellanåt går tillbaka i gamla mönster?
Är det bara denna missbrukaren här hemma som bångstyrigt vägrar att släppa egenviljan?
Är det bara här vi har stora problem med att mötas i kommunikationen?
Är det bara här som resterna efter ett gigantiskt svek biter sig kvar?
Läser så ofta om tillfrisknande som innehåller så mycket friskt, och nytt meddetsamma
alla är nöjda och glada, spikrakt framåt.
Det gamla har passerat.
Så är det inte här.
8 kommentarer:
Jag tror att det sällan är en sprikrak väg.
Nej det är verkligen ingen spikrak väg.
Jag har också uppfattat det som om andra ser allt så enkelt framåt när de väljer att inte lämna.
Kan det vara så att de väljer att tro det?
Det ligger nog mycket i det att jag väljer att tro det för att smärtan ska avlägsnas så snabbt som möjligt, typ: så,ja nu har jag löst det, full fart mot friskt lyckligt liv. Men så var inte fallet, här gäller det att städa upp skiten som hamnat på mig vare sig jag stannar eller går.
Jag glömde skriva mitt namn under min komentar
Sanna (andra anonyma)
Livia, så är det inte hos mig heller. Hos mig är det himmel och helvete om vartannat. Jag har lämnat in skilsmässoansökan med sex månaders betänketid, och hoppas och ber om att jag inte ska behöva fullfölja den, men hur det går vet jag inte. Samtidigt ser jag positiva tecken, min man blir bättre och bättre, i alla fall i förhållande till andra områden i sitt liv. I förhållande till mig tycker jag däremot att allt står och stampar och nu när jag har slutat att anpassa ihjäl mig efter hans vilja så bråkar vi och bråkar och bråkar. Samtidigt som jag så behöver och älskar den friska delen av mannen. Vägen är verkligen inte spikrak, och det är verkligen inte enkelt att veta om man ska lämna ellr inte, om det kommer att vara värt att kämpa. Jag känner SÅ igen mig i det du skriver, tack för att du gör min värld lite lättare genom att visa att jag inte är ensam. Tack!
//M
Jag undrar ibland om det är typiskt för sexmissbrukaren att sist av allt tillfriskna i relationen till dom som står närmst, jag inbillar mig att det är svårast för att det handlar om känslor som dom inte är några fenor på direkt: )och dessutom tycker är läskigt. men det blir ju inte lättare att vara partner för det.
Min värld blir också lättare och rikare av att dela med er som är/varit i samma situation.
För det är tacksamheten total.
Hur har det gått för er? Finns det någon som kan få ett fungerande samliv? Jag står också inför dilemmat, lämna eller stanna kvar hos mannen jag älskar.
Skicka en kommentar