Fortsättningen...

Det var länge sedan jag var här. Har känner ett tag att det aldrig blev ett avslut på bloggen. Och nu när jag är här så tänker jag att jag kan fortsätta min egen resa här ett tag till.
När jag skrivit sista inlägget så tog vi en vända till, men han var för starkt präglad av sin drog och jag av min dvs besattheten av honom. Så det blev skilsmässa  och jag kan andas igen. Han finns fortfarande kvar eftersom han är pappa till min son , men det funkar bättre än jag vågat hoppas på. Jag är klar med min utbildning till addiktolog, det har gett mig massor. Jag har fortfarande ett styvt jobb framför mig med min tillitsbrist, både till mig själv och andra män framför allt. Min son och jag lever kvar i huset, ekonomin är ju inte på topp, men resten är det. När jag sätter nycklarna i Sören känner jag ingen ångest, tvärtom. I dag är mitt hem ett glatt hem med dans och musik och folk som väljer att dom vill vara här ( jag väljer också vem som ska vara här) så i det stora hela har jag tagit många steg och mår oftast väldigt bra, men har en del skräp som jag måste ta i ty med. Kram till alla

Jag har bett....

högre krafter om att få denna relationen att funka.

Jag har bett dig om att tillsammans gå i familje rådgivning.
Jag har bett dig gå i enskild terapi.
jag har bett dig om att ha pardelning.
jag har bett om närhet och jag har bett om kärlek.
Jag har bett dig om  att bo isär.

Jag har i mitt eget medberoende varit på anhörig intensiv.
Startat ett sannon möte och går regelbundet dit.
Läst ALLA medberoende böcker som finns att tillgå.
Fått kontakt med 4 kvinnor på sannons forum som jag träffar 1gr/mån
Pratat regelbundet med erfaren coach i medberoende frågor.
Gått ett år i en processutbildning till addiktolog.

När jag skriver och sen läser detta, så inser jag  att jag gjort precis allt
jag kunnat, vänt varenda möjlighet.
Jag kan med gott samvete i all framtid tänka och känna att jag gjorde allt för att rädda min familj.

Men nu är jag klar, inget mer finns att vända.
och under dessa två åren så har jag fått mer  kännedom om mig själv
än sammanlagd tid tidigare i livet.

Jag är idag glad för att jag inte gick första dagen detta uppdagades,
då hade jag aldrig tittat på mina egna mönster och med all säkerhet hittat en ny
destruktiv relation att grotta in mig i.

Men sorg och smärta finns ju där och kommer att göra ett bra tag,
men det är samtidigt ett bevis på att jag funkar känslomässigt.
Jag är bara en liten människa, som försöker få ordning på livet.

I dag

har inte varit någon bra dag.
Mitt mål är att sätta den ena foten framför den andra
så att jag rör mig framåt. Bara det har varit en bedrift.
Jag har aldrig någonsin haft så ont i själen.
Jag känner mig stundtals krossad.
Mitt hjärta blöder och jag mår konstant illa av ångest.

hade en man här hemma idag som skulle värdera huset
och han pratade försäljning, om att lägga ut huset snabbt.
Jag ville sparka honom och skrika att här är ingen annan som ska
bo i detta huset mer än jag och min familj.


Här har vi skrattat, gråtit, älskat, kramats, sovit,
bråkat och hela tiden har jag haft känslan av att det är här jag hör hemma.
Här kan vi lösa dom problem som uppstår, stora som små,
bara kärleken finns.

Så var det inte, vi blev överlistade av sjukdommen
som ingen kärlek rår på.

Så här tänker jag

Man väljer inte att bli missbrukare, och man kan i många år bete
sig oerhört illa mot människor i sin närhet, och jag tror inte man fattar riktigt vilken skada man gör.
Jag tror inte man vill skada sina närmaste, trots att det är det som händer.

När omgivningen har fått nog, eller man själv, och man söker hjälp och får till sig
alla verktyg och ett bekräftande på att man faktiskt har en sjukdom så kommer man till
ett läge när ansvaret hamnar på missbrukaren själv.
Fram tills dess är det mycket som kan läggas på sjukdomskontot, (men man har naturligtvis mycket att gottgöra)

Många tycker att sjukdomsbegreppet är något man kan gömma sig bakom,
jag tycker tvärtom, för när man väl fått till sig att det är en sjukdom så landar också ansvaret att "medicinera"
sig så som man fått till sig.

Och här kan inget krut sparas, det är bara att böja på nacken och göra exakt som dom som gått före och hittat
en STABIL nykterhet.
Söka den hjälp man anser att man behöver om man kör fast, be om hjälp, full fokus på tillfrisknandet
24 timmar om dygnet.

Att tillfriskna gör ont, är jävligt jobbigt, kräver extremt mycket av en, är en stor sorg och mycket rädsla.
Och den sörjan kan man bara ta sig igenom om man har full villighet.
Men för dom som gör det finns det en underbar insikt och den önskar jag att alla fick lukta lite på,
för då tror jag att många fler skulle våga kasta sig in i det jobbiga på ett annat sätt.

Jag hyser stor respekt för dom som vågar kasta sig ut i detta tillfrisknande, som vågar känna, som vågar ha ont
som vågar vara små och sårbara, och jag vet att det betalar sig i form av ett underbart, kärleksfullt och värdigt liv.

Min Mening

Funderar mycket på vad det viktigaste är för mig,
nu när jag inte  har så mycket att hålla mig i.

Jag letar trygghet, jag letar mening, jag letar efter värderingar.

En sak har jag kommit fram till, och det är den att i mitt liv
så betyder relationer väldigt mycket.
Att omge mig med människor jag älskar och som vill mig väl,
som ger energi och som bara förbehållslöst finns där  när jag håller på att ramla.
Människor jag kan lita på, som är lojala och som älskar mig för att jag är den jag är.

Detta värderar jag oerhört högt, det ger mig trygghet och mening.
Här tankar jag energi.
Här känner jag mig lyckligt lottad, för dessa människor finns i min närhet.

En klok man sa:
Har du tappat allt utom kärleken, har du inte förlorat ett dugg.

Det jag känner

kan bara beskrivas som den renaste djupaste sorg jag någonsin känt.

Jag har ingenstans att fly undan den, och det är bra.
Det har jag provat i hela mitt liv, och med facit i hand så gick det inget vidare.

Gråten bara övermannar mig, hemma, på jobb, i affären och jag låter den vara där.

Det är tårar över brustna drömmar,
Tårar som tar farväl av något jag levt i länge.
Tårar som sköljer ut ilska, bitterhet, och allt annat som jag inte längre har nytta utav.
Tårar över att inte få dela min sons uppväxt 100% av tiden.

Ångesten jag känner mellan varven gör ont rent fysiskt.
och hade jag kunnat hade jag spytt ut den.

Jag är inte ute efter att få medlidande över huvudtaget,
jag vill inte höra att det ordnar sig.

Jag vill bara vara ledsen tills tårarna är slut och jag kan andas igen.

En sak

vet jag med säkerhet i dag.
Man kan inte älska någon frisk i ett sexmissbruk.

Hade det fungerat så hade min man varit kärnfrisk idag.
Det tog mig drygt två år att på djupet förstå att det inte spelar
någon som helst roll vad jag gör, bekräftar, älskar, förstår......
 för har han inte hundra procent villighet så blir han inte frisk.

Länge hoppades jag att den hundra procentiga villigheten skulle
dyka upp, om inte av min kärlek så i alla fall utav en underbar åttaåring
som avgudar sin pappa.
Men inte ens det visade sig missbruket ha någon nytta utav.

Verkligen sorgligt!